Jag var på jobbet (i hela fyra timmar) och Julia satt hemma och pluggade tillsammans med hennes kompis Petra när hundarna började skälla.
Utanför grinden står en man som hade sett en liten hund springa vid VÄGEN.
Julia blev helt iskall, hon och Petra sprang på var sin sida vägen och letade medan Julia ringde mig.
Där stod jag vid Bua strand med två kollegor och 19 barn, men som tur var så var klockan så pass att det var dags att börja vandra tillbaka till förskolan.
Julia och Petra hade fortfarande inte sett röken av Kompiz när jag kom hem och då hade det gått 1 ½ timma sedan hon försvann.
Jag tog cykeln och körde över åkrarna bakom vårat hus och ropade.
Plötsligt tyckte jag att det pep till, men det kunde ju ha varit vad som helst.
När jag kom fram till baksida av huset som ligger längst in på gatan brevid vårat hus (vad krångligt det lät ;) ), så kommer det en kvinna som frågar om jag letar efter en liten hund och förklarar sedan att hunden sprang borta på grusvägen precis nu.
Jag cyklar iväg och ropar efter Kompiz igen och där som ett skott kommer hon farande, jag hoppar av cykeln sätter mig på huk och Kompiz gör världens skutt upp i famnen och utan att tänka mig för så tjoar jag "Duktig tjej" och ger henne världens puss.........den pussen var inte att leka med, efter en stunds spott och fräs kunde jag bara konstatera att det första vi skall göra är att ta ett minst sagt välbehövligt bad på lillfröken,
Under cykelturen hem sov hon gott i famnen, helt slut efter hennes alltför äventyrliga dag.
Hemma var glädjen stor när jag kom in med "stinky".
När jag frågade Julia och Petra "Vet ni hur pinsamt det är och cykla runt och ropa "Kompiz!!!" så blev svaret:
"Ja, men vet du hur pinsamt det är att gå på varsin sida av vägen och ropa Kompiz!!! :D
Söta lilla Kompiz, tur att hon var tillbaka innan Simon kom hem <3
Hålet hon kom ut igenom är hittat och lagat
